Snart har en månad passerat

På tisdag blir Herman en månad gammal. Tiden har bokstavligen flugit fram. Onsdag är det dags för mig att återvända till mitt arbete. Det är med blandade känslor jag kommer göra det. Har verkligen känt mig privilegad att får var hemma hela mitt barns första månad. Sett han utvecklas sakta och smått lämna spädbarnsstadiet med staplande steg mot att bli en litet barn.

Om man frågade mig för några veckor sedan om hur det är att vara pappa hade jag nog ingen aning. Dock har denna tid gett mig lite insikt. Hur man byter blöjor, vilket jag aldrig hade gjort innan. Hur man tröstar sin son när han är ledsen, vilket han ofta är på kvällar. Kan säkert lägga till hundra fler saker som jag som person lärt mig under denna tid. Visst Herman har kvällar han är totalt otröstlig och det skär i hjärtat att höra honom skrika utan att kunna göra något åt det. Men tror att det är saker som alla föräldrar måste gå igenom för att utvecklas som människor. Det är som med mycket annat man utvecklas i sitt inre när man möter motstånd och inte curlas fram i livet.

Två veckor som pappa

Nu har gränsen på två veckor passerat. Nu går de flesta nyblivna pappor tillbaka till sina arbeten. Not me!
Kan säga att jag inte ångrar en sekund av att skjuta på min semester och stannar hemma med familjen ytterligare två veckor. Fast någon semester är det inte. Herman är ofta rätt missnöjd på kvällar och nu även hela natten. Han sover knappt och är väldigt orolig. Både vid tröst och vid amning.

Som förstagångsförälder är det verkligen outhärdligt att se sitt barn inte må bra och dessutom inte kan kommunicera vad det är. Vi anar magont men vet inte. Systemet verkar funka som det ska men han kniper med hela kroppen som det vore något som inte stämmer i den regionen.

Just nu har lillkillen dock somnat här på mitt bröst och verkar faktiskt somnat in skönt. Så håll tummarna att så får vara fallet i någon timme till. Om inte annat tror jag min sambo, som tog nattens pass, skulle uppskatta det.

Det här med musik

Jag försöker få Herman i redan tidig ålder börja gilla musik. Då menar jag inte de klassiska barnvisorna som jag sedan länge glömt texterna på. Utan försöker spela lite mer av det jag själv gillar vilket gör det mycket lättare att sjunga med. Än så länge har Herman somnat flertalet gånger till det ypperliga bandet The National.

Här kommer en riktigt bra låt från deras senaste skiva. Enjoy!

Livrädd med stil

För en herrans massa år sedan arbetade jag på ett företag som försökte tvinga på sina anställda ett gäng så kallande budord. Ett av dem fastnade faktiskt hos mig och jag har försökt föra det vidare. Men för att göra det måste man nog leva som man lär. Igår slog det mig att jag gör nog det. Budordet ifråga är "Att ständigt  utöka sin komfortzon", dvs att tänja sina gränser för vad man är bekväm med. Eller inte bekväm med.

Att det just slog mig igår var då jag totalt livrädd tvingade min sambo att gå och vila medan jag själv tog vår lilla kille på promenad. Min säkerhetslina var att Herman var nyligen matat och då brukar sova en stund. Så direkt efter den obligatoriska lilla rapningen la jag honom lätt sovandes i vagnen. Hjärtat slog med ökad frekvens då jag balanserade liggdel och resten av vagnen i varsin hand nedför våra trappor. Väl nere med vagnen åter ihopmonterad ser jag att han fortfarande sover. Hjärtat slog lite mindre men nu började rädslan öka istället. Nu ska jag alldeles själv för första gången gå en tur med Herman. 

Tankarna om vad händer om han vaknar, om han blir ledsen, vad ska alla som passerar säga om jag inte kan trösta honom, minskade inte min nervositet.

Målet för turen var vår lokala Ica butik ett par hundra meter bort och tillbaka. När jag var nästan framme ser jag att Herman slagit upp ögonen och med lätt nyvaken och orolig blick ser sig om. Attans. Nu är det bara att vända hem igen för att inte skämma ut mig. Men på vägen tillbaka fattade jag mig nytt mod och påtalade mig själv det gamla budordet, utöka din komfortzon nu. Herman hade trots allt inte börjat gråta utan bara låg och nyfiket tittade upp mot himmeln. Nästan hemma igen valde jag därför att göra en liten omväg förbi det lokala postkontoret som också hade det jag skulle handla. Varför valde jag inte det på en gång slog det mig.

Herman höll sig hur lugn som helst och med vagnen åter pekandes mot vår lägenhet somnade han. Åter igen påminde jag mig om budordet. Målet för trippen var uppnått och sonen hade dessutom somnat. Klockan visade att vi varit ute i hela 20 minuter och därmed skulle sambon knappt somnat. Alltså ingjöt jag åter mod i bröstet och vek av för ny omväg. Denna omväg gick olika cirklar runt kvarteret i nästan en timme. Rädslan för stundtals helt borta och jag kunde sträcka på mig och faktiskt njuta av promenaden.

Så till alla som läser min blogg. Utmana er själva och utöka er komfortzon!

Det här med tid och fritid

Nu har lite mer än en vecka gått sedan jag blev pappa, eller försöker att bli i alla fall. Det som gjort mig mest förundrad är hur enkelt och naturligt den lilla krabaten tar över ens liv. Plötsligt finns det inget som heter egentid eller fritid, utan bara tid för ens son. Vår son vill som sagt gärna vara nära och gärna inte sova för länge åt gången. Detta medför att mycket av dygnets vakna timmar går åt just att tillfredsställa hans behov av närhet, mat och allt där till. Jag ska inte sticka under stolen med att det är en lätt övergång, men den är naturlig.

Det som även kommer som ett brev på posten är det dåliga samvetet mot ens sambo. Att jag känner att hon drar ett tyngre lass än vad jag gör. Främst kommer denna känsla för att när han är som otröstligast hjälper bara mammas bröst. Oavsett vad jag säger, sjunger eller gör så är lilla killen otröstlig. Utom som sagt bröstet. Det gör att sambon får mer tid med killen och mer last, dygnet runt.
Jag försöker avlasta med diskning, blöjbyten, handlingar osv. Men just handling och man är borta längre stunder på typ en timme kommer det dåliga samvetet krypande. Samma sak att sitta framför sin dator och exempelvis skriva inlägg här. Denna tid borde jag kunna hjälpa till med honom istället. Däremot är jag fullständigt övertygad att detta är bara en inställningsperiod som alla nyblivna föräldrar går igenom. Frågan är bara hur lång den är. :)

Att välja namn

Idag är vår kille 9 dagar gammal och vet inte hur många förfrågningar om namn som trillat in. Alla är så nyfikna. Till allas förundran har vi nu bestämt vad vår son ska heta, Herman.

Valet kom till genom att vi båda innan han var född gjorde upp varsin lista på tjej och killnamn då vi inte visste vilket kön det skulle komma att bli. Efter ett par dagar efter tillkomsten började vi gå igenom varsin lista igen för att sålla bort alla de namn som man direkt kände inte passade in på honom. Tror vi kom ned till fyra vardera. Därefter började vi tillsammans gå igenom för och nackdelar med namnen innan vi tillslut var nere på var sitt namn. Mitt val var inte Herman då jag har en mycket god vän och barndomskamrat som heter det, vilket spontant kändes väldigt konstigt att ens son också skulle heta. Men efter närmare eftertanke så har jag bara positiva känslor till det namnet och det är helt klart ett fint namn. Varav vi kom överens.

Förstår dock inte riktigt de som väljer namn utan att träffat sitt barn ännu. :)

Amningshjälp?

Idag var vi inne på Amningshjälpen, som ligger vägg i vägg med FamiljeBB, här i Malmö. Träffade en riktigt trevlig barnmorska som specialiserat sig på just amning. Sambon har haft fruktansvärt ont vid amningen då sår har uppstått. Alltså tvekade vi inte att fråga om hjälp. Tror många drar sig för att fråga för det ska ju vara en av de mest naturligaste sakerna i livet. Men när vi fick tipset om att håll lillkillen ca 0,5cm längre ned på ena bröstet och ca 2cm mer till vänster på det andra. Heja vad precist men vilken skillnad. Inte en tår har jag sett hos min sambo idag. Så till alla som har problem med amning. Sök hjälp!