Det här med tid och fritid

Nu har lite mer än en vecka gått sedan jag blev pappa, eller försöker att bli i alla fall. Det som gjort mig mest förundrad är hur enkelt och naturligt den lilla krabaten tar över ens liv. Plötsligt finns det inget som heter egentid eller fritid, utan bara tid för ens son. Vår son vill som sagt gärna vara nära och gärna inte sova för länge åt gången. Detta medför att mycket av dygnets vakna timmar går åt just att tillfredsställa hans behov av närhet, mat och allt där till. Jag ska inte sticka under stolen med att det är en lätt övergång, men den är naturlig.

Det som även kommer som ett brev på posten är det dåliga samvetet mot ens sambo. Att jag känner att hon drar ett tyngre lass än vad jag gör. Främst kommer denna känsla för att när han är som otröstligast hjälper bara mammas bröst. Oavsett vad jag säger, sjunger eller gör så är lilla killen otröstlig. Utom som sagt bröstet. Det gör att sambon får mer tid med killen och mer last, dygnet runt.
Jag försöker avlasta med diskning, blöjbyten, handlingar osv. Men just handling och man är borta längre stunder på typ en timme kommer det dåliga samvetet krypande. Samma sak att sitta framför sin dator och exempelvis skriva inlägg här. Denna tid borde jag kunna hjälpa till med honom istället. Däremot är jag fullständigt övertygad att detta är bara en inställningsperiod som alla nyblivna föräldrar går igenom. Frågan är bara hur lång den är. :)