Livrädd med stil

För en herrans massa år sedan arbetade jag på ett företag som försökte tvinga på sina anställda ett gäng så kallande budord. Ett av dem fastnade faktiskt hos mig och jag har försökt föra det vidare. Men för att göra det måste man nog leva som man lär. Igår slog det mig att jag gör nog det. Budordet ifråga är "Att ständigt  utöka sin komfortzon", dvs att tänja sina gränser för vad man är bekväm med. Eller inte bekväm med.

Att det just slog mig igår var då jag totalt livrädd tvingade min sambo att gå och vila medan jag själv tog vår lilla kille på promenad. Min säkerhetslina var att Herman var nyligen matat och då brukar sova en stund. Så direkt efter den obligatoriska lilla rapningen la jag honom lätt sovandes i vagnen. Hjärtat slog med ökad frekvens då jag balanserade liggdel och resten av vagnen i varsin hand nedför våra trappor. Väl nere med vagnen åter ihopmonterad ser jag att han fortfarande sover. Hjärtat slog lite mindre men nu började rädslan öka istället. Nu ska jag alldeles själv för första gången gå en tur med Herman. 

Tankarna om vad händer om han vaknar, om han blir ledsen, vad ska alla som passerar säga om jag inte kan trösta honom, minskade inte min nervositet.

Målet för turen var vår lokala Ica butik ett par hundra meter bort och tillbaka. När jag var nästan framme ser jag att Herman slagit upp ögonen och med lätt nyvaken och orolig blick ser sig om. Attans. Nu är det bara att vända hem igen för att inte skämma ut mig. Men på vägen tillbaka fattade jag mig nytt mod och påtalade mig själv det gamla budordet, utöka din komfortzon nu. Herman hade trots allt inte börjat gråta utan bara låg och nyfiket tittade upp mot himmeln. Nästan hemma igen valde jag därför att göra en liten omväg förbi det lokala postkontoret som också hade det jag skulle handla. Varför valde jag inte det på en gång slog det mig.

Herman höll sig hur lugn som helst och med vagnen åter pekandes mot vår lägenhet somnade han. Åter igen påminde jag mig om budordet. Målet för trippen var uppnått och sonen hade dessutom somnat. Klockan visade att vi varit ute i hela 20 minuter och därmed skulle sambon knappt somnat. Alltså ingjöt jag åter mod i bröstet och vek av för ny omväg. Denna omväg gick olika cirklar runt kvarteret i nästan en timme. Rädslan för stundtals helt borta och jag kunde sträcka på mig och faktiskt njuta av promenaden.

Så till alla som läser min blogg. Utmana er själva och utöka er komfortzon!